Invid Bergslagsskogens bryn,
ligger Finnfallsbyn.
Och här bor bönder med skog och kor,
fastän tiden är hård,
är det stor barnaskara på varje gård.
Någon skolgång kunde de ej få,
när det var så långt att gå.
På kommun man tänkte så här,
det vållar nog oss besvär.
Så vi lejer en skolhusbyggare,
då blir det tryggare,
för de små,
att närmare få gå.

Så artonhundrasjuttiofyra,
Började de med detta bestyra.
Efter fyra år var det klart,
för undervisningsstart.
Många barn har lärdom fått,
under de femtio år som gått.

Nittonhundratrettioåtta
var undervisningen slut,
och lokalens syfte hade tjänat ut.
Sedan några år i rad,
var den privat och militärbostad.

Nittonhundrafyrtisex det kom,
en familj från Dalom.
De tyckte sant och visst,
att byn kändes trist.
Och det var ju givet,
de var vana vid föreningslivet.
Karl Nordkvist hette han,
vår bygdegårdsförenings upphovsman.
Han gick runt på varje gård och tun,
hans idéer verkade för oss helt vilda,
om att fråga kommun,
för en bygdegårdsförening bilda.
Vi hade tänkt att sälja huset ut,
men kan ni klara,
att för framtiden bevara
och detta kunna lova,
får ni fastigheten som gåva,
samt ett litet penningbidrag,
vid övertagningsdag.
Så var det givet,
att när det var skrivet,
utan knot,
tog vi lokalerna emot.
Sedan dess det gått femtio år,
Tänk så fort tiden går.